Jag mår inte bra, det är så mycket jag vill göra men det känns som jag går och blir nedtryckt för varje steg jag tar, åker längre och längre ner. Mitt självförtroende suger och jag vill aldrig komma ut till den riktiga världen. Vill vara lite ett barn, så jag kan ligga i mammas varma famn, få mat direkt på bordet, sova hur mycket jag vill, leka och bara vara mig själv. Inte gå som en stel jävla stolpe genom korridorerna och låtsas som man är någon annan. Långt inombords skulle jag bara vilja skratta men gråta samtidigt.

 
Tänk om vi lever i en dröm, en dröm vi kanske drömmer igenom våra dagar till döden kommer? Men det sägs att man kan kontrollera sina drömmar, men varför går allt så fel då?

 Alla går runt och prata om att dom bara vill ha kärlek, det är allt dom behöver. Men är det verkligen så? Jag skulle vilja ha något som ingen annan har. Mig. Tänk om man kunde lita på sig själv och kunde vara sig själv. Jag tror säker dom där tjejerna med upptryckta bröst och flera kg smink på¨sig , (dom så kallade fjortisar) har något dom inte visar med sig själva. Låtsas som dom är så blonda eller dom kanske är det? Vill bara skrika ut, vill få reda på vad det är som får mig att må dåligt, skola? Familjen? Där jag bor? Mig sjäv? Mår bara så dåligt så det blir svårt att förklara.

 Till minne av den lyckliga Tilde.